Att fylla 18 år
Hur mycket kostar ditt hästintresse för alla andra?
Igår satt jag och tänkte. Jag kom fram till att jag ska vara extremt tacksam för allt jag har. För att mina underbara föräldrar väljer att lägga all den tid, energi och pengar som det kostar varje månad att ha Asta. Allt det här gör de för att låta mig och Lina vara lyckliga. De tar av sina egna lediga helger för att köra oss på träningar, om vi inte hade Asta skulle vi ha råd med minst en utlandsresa för hela familjen per år. Om de inte skulle ha jourer eller behöva skjutsa oss ut till betet nu i sommar eller till stallet när det är trettio grader kallt på vintern skulle de ha tid att ha mer egen tid att göra vad de vill med. Men de väljer att offra allt det för våran lycka. För att låta oss ha Asta, en underbar individ som vi tack vare dem har fått utvecklats med.
Alla de här timmarna och kronorna som vi spenderar på Asta och min och Linas lycka varje år skulle vi kunna göra så mycket annat gott med. Vi skulle kunna jobba ideellt för Rädda Barnen och skänka mycket pengar till liknande organisationer. Vi skulle kunna förändra livet för många barn och vuxna i utsatta situationer. Jag ska inte sticka under stol med att jag skulle bli upprörd, arg, besviken och ledsen om mamma och pappa valde att sälja Asta till förmån för sådana saker. Men. Jag skulle inners inne förstå.
Vad är det som gör att min lycka, mina extra bekvämligheter och något som egentligen är så onödigt som en häst, ska gå före att någon annan ska få mat för dagen eller ett hus att bo i? Är mina tävlingar och träningar med Asta viktigare än att cancerforskningen ska fortskrida så familjer ska slippa slitas sönder så brutalt? Är det ens motiverat att jag ska få äga och ta hand om underbara Asta istället för att hela vår familj ska få en trevlig familjeresa till exempelvis Thailand varje år? Nej. Det är det inte. Men ändå fortsätter värden på det här sättet. Jag gör det också, jag skulle inte offra mitt liv med Asta för nästan någonting, även om det kostar så mycket både för mig, men framförallt för min omgivning.
Jag hoppas, nej lovar, att jag ska bli bättre på att visa min tacksamhet! För det liv jag lever skulle inte finnas om inte också alla uppoffringar som görs för det fanns. Och för mig personligen, är det värt varje sekund av det!
Därför får hästar och ridning mig att må bra
Jag mår också bra av hästar och ridning eftersom jag kan slappna av i stallet, släppa verkligheten för en stund och bara vara utan några krav. Hur stressigt livet är utanför stallet så rinner allt bara av en när man kommer innanför stalldörren. Jag kan ha hur mycket läxa som helst och plugga långt in på nätterna, men kliver jag innanför stalldörren rinner stressen av mig och jag kan stanna i fyra timmar iställer för de knappa två som jag egentligen har tid med.
Hästar och ridning, eller framförallt stallivet får mig att må bra genom att jag får självförtroende och lär mig att lite på mina egna beslut också. Jag växer som person, det känner jag själv. Och om det är någonting som är skönt så är det att klara av att vara trygg i sig själv.
Ännu bättre mår jag då dessutom när jag får använda min trygghet och mitt självförtroende för att hjälpa andra att växa som personer också. Det är ett av det bästa jag vet! Jag önskar nästan att någon hade kunnat fotografera mig förra tisdagen, då andra ridgruppen fick hoppa för första gången - jag är inte helt säker på om eleverna eller jag var lyckligast! Att få vara med och ta de där första stegen mot ett riktigt hästliv, vem räknar liksom inte första skuttet som en enorm milstolpe i hästkarriären?
Roger Yves Bost
En hästägares balansgång
Åsiktsinlägg: Benskydd
Att använda benskydd eller lindor vid ridning är något som många har starka åsikter om. Antingen är det ett nödvändigt skydd som inte kan försummas för minsta lilla skrittur medan andra tycker att det är helt onaturligt och bara är onödigt att användas. Själv ligger jag nog någonstans mitt emellan de båda ”lägren”. Jag och Lina har nästan alltid benskydd runt om på Asta när vi rider, men ibland kan vi strunta i det, som när vi fotade sommarbilderna igår till exempel. Att vi använder benskydd på henne beror framförallt på att hon ibland stryker ihop sina bakkotor när man rider henne, så det känns säkrast att använda skydden i förebyggande syfte eftersom vi aldrig vet när det kommer hända. Framskydden använder vi mest bara för att det känns snyggast att ha skydd runt om istället för att ha bara bakskydd, och skydden skadar ju aldrig när de sitter bra.
När vi hade Chassen använde jag nästan aldrig benskydd, bara vid hoppning och då inte alltid bakskydden. Chassen slog aldrig i sig själv, så han behövde helt enkelt inte skydden alls när man inte hoppade så då är det ju helt onödigt att sätta på dem i min mening. Jag är trots allt lite mer för att inte stoppa på hästarna en massa onödig utrustning om man inte har något speciellt syfte med det, men samtidigt har jag inte heller något emot att man har ”extra” utrustning på hästen i förebyggande syfte eller för att man tycker att det snyggt – så länge det inte skadar eller stör hästen. Det är upp till var och en vad man väljer, men jag kan ha lite svårt att förstå varför vissa rider ut en tur i skogen utrustade med martingal, magplatta och div annan mer eller mindre onödig utrustning.
I alla fall, det var benskydd och lindor jag skulle skriva främst om, men som vanligt spårade jag ur lite. Det viktigaste är nog ändå enligt min mening att man själv avgör vad som behövs och inte, och lyssnar utifrån sin egen hästs behov. Det tycker jag en del personer är lite för dåliga på, även om det inte skadar att man köper de där snygga, dyra märkesskydden för att det är så populärt att använda dem så kanske inte behovet av dem fanns från början? Och även om nu äger de där skydden kanske man inte måste slänga på dem om man ska ut och skritta barbacka bara för att bevisa för alla att man äger dem? Det vore ju både smartare, naturligare och mer ekonomiskt att bara använde skydden då man t ex hoppar om det bara är då man använder dem så kommer du hålla längre, och dessutom slipper man rengöra dem lika ofta.
Som ni säkert märker har jag ingen tydlig åsikt om det här, som i det mesta så är det viktigaste för mig att man ser till att ta egna, kloka beslut och se till att hästen inte mår illa av de valen man gör. Men i allmänhet anser jag att många har glömt bort sig själva och sin hästs behov. Titta på världsliten, det är inte alla som rider med bakskydd, eftersom de hästarna inte har det behovet. Och detta även om hästen är värd extremt mycket pengar.
Varför sommarvila?
Själv har jag aldrig förstått varför man gör det, men jag har försökt att förstå - tro mig.
Vi brukar aldrig låta hästen vila på sommarbetet på grund av flera olika orsaker. För det första blir ju hästarna så tjocka om de får äta obehindrat dygnet runt om de vill utan att få någon som helst motion mer än det de rör sig i hagen. Det har väl i och för sig varit mest ett problem när vi hade Chassen, som är en typiskt ponny både i sin relation till mat och hur snabbt han lägger på sig.
Men låter man hästen vila i minst en månad kommer den oavsett om den går upp i vikt eller inte att tappa muskler och kondition. Det är ju aldrig bra, och speciellt kanske inte mitt i tävlingssäsongen, där jag skulle tro att alla placerar sitt bete om man tävlar från våren till hösten. Det är ju inte så smidigt att låta hästen stå en månad och sen börja åka runt på tävlingar igen.
Att låta hästen stå på bete utan att motionera den ökar även risken för fång, och om det är så att man inte kollar av hästen varje dag ökar också risken att man ska missa de första tecknen på att något är fel, och såklart även att missa andra skador.
En del personer kanske menar att hästen ska få vara ”häst på riktigt” när den går på bete. Men jag har svårt att tro att hästen kommer att lida extremt mycket av att inte vara ”vildhäst” i kanske en och en halv timme per dygn. Dessutom har jag upplevt det som att i alla fall Chassen tyckte det var lite skönt att komma ifrån hagen och kompisarna en stund per dag – det blir ju trots allt väldigt intensivt jämfört med att gå tillsammans med en annan häst i en betydligt mindre hage.
Istället för att låta hästen vila på sommaren brukar vi ha en vilo-/skrittperiod i ungefär en månad innan jul. Det är både kallt och ruggigt, och dessutom brukar det alltid vara så mycket att göra i skolan innan jullovet så det är ganska skönt att slippa lägga tiden på att motionera en häst varje kväll faktiskt. Och låter man hästen ha en lugnare period under vintern när, i alla fall vi, har högivor under dagarna kan man reglera hur mycket de äter och slippa att ponnyn går upp i vikt.
Vad har du för åsikter om ämnet? För- och nackdelar med att låta hästen vila/rida den under betet. Hur brukar du göra?
Hästveckan 2012
Klicka på bilden för att komma till Hästveckans hemsida!
Varje sommar firar alla hästföreningar och företag Hästveckan i Lycksele. Det anordnas aktiviteter och mindre shower och tävlingar i en hel vecka på framförallt torget. Jag tycker att hästveckan är en jätterolig och intressant tillställning, och förutom att själva genomförandet är roligt och drar till sig uppmärksamhet till ridsporten så uppskattar jag att alla Lyckseles hästfolk tillsammans kan samarbeta med någonting oavsett vilken klubb man är medlem i!
Programmet i år går att läsa här, och det innehåller bland annat kortege genom stan, barnens dag med till exempel barnridning, gissa vikten på hästen och hovslageri, hopptävling, riddarspelsuppvisning, TV-sända travlopp, rockpub på travlogen, ponnytrav, långritt, körtävling och mycket mer.
Hästveckan 2012 håller på 6 – 14 juli, och har du möjlighet att ta en sväng förbi Lycksele tycker jag inte att du ska tveka. Själv jobbar jag tyvärr alla vardagar, men jag ska försöka få ledigt på invigningsdagen då Lappmarksryttarna genomför sin klubbhoppning och så kommer jag vara med på aktiviteter under helgen.
Fotograf: Maja Partapuoli
Om jag ska plocka ut ett extra fint minne från Hästveckan under alla år blir det extremt svårt att bara välja ett. Alla långritter jag varit med på har varit så roliga, kan det bli annat om man lämnar ett tjugotal hästintresserade människor ensamma på travbanan över en natt tillsammans med deras hästar? Hopptävlingen förra året var också ett fint minne, jag och Chassen, som verkligen inte är någon typisk hopponny och jag inte ens tror kan öka farten när han galopperar lyckades krångla oss runt en bana bara en knapp sekund långsammare än en typisk hopponny som nu i vår kvalat medelsvår med sin ryttare.
Av alla shower jag sett har det varit roligt att se Majas dressyruppvisningar som hon haft några år, och även en uppvisning med en tjej som är för handikappad för att få tävla i handikappklasser så istället tävlar hon i dressyr mot "vanliga" ekipage med dispens för ett spö då hon är förlamad från midjan och neråt. Westernuppvisningarna har även de alltid varit jätteroliga att se på, till exempel lärde jag mig förra sommaren att det inte alls är omöjligt att göra en skänkelvikning medan man ryggar - jag kommer nog inte att våga testa själv någonsin, men jag har sett att det går!
Fler bilder finns att se här!
Varför är gränsen vid 148 cm så stor?
På de hästtävlingar jag har varit hittills har jag upplevt stämningen som helt annorlunda. Folk tar mer hänsyn, är trevligare och hälsar även om man inte känner varandra i större utsträckning. Och skillnaderna om hur pratet på läktarna går har varit enorma! Nu har jag väl i och för sig mest stått och diskuterat ridkänsla efter en ritt mest med klubbkompisarna, men jag har aldrig kunnat stå och analysera en ritt så länge och på ett så trevligt sätt förut, om man inte räknar de i min familj. På hästtävlingar känns det också som om alla är mycket mer positiva för varandra, man blir glad för andras skull när de lyckas och man tar gärna emot tips både från höger och vänster om det skulle behövas.
Bilden har ingenting med texten att göra mer än att det är en tävlingsbild.
Varför ska det vara så stor skillnad? Det är fortfarande samma djur vi är intresserade av, vi har samma mål och strävar allesammans efter att samarbeta och kontrollera ett djur som väger mer än fyra gånger så mycket som oss på samma sätt. Förmodligen är den enklaste förklaringen, och den som flest använder, att på ponnytävlingar är medelåldern betydligt lägre än på hästtävlingar, och därför förändras stämningen. Men utifrån mina egna erfarenheter tror jag att det är lika mycket vissa föräldrars förtjänst, och framförallt kanske det faktum att, som jag bedömt det, många fler ponnyryttare har köpt sig framgång genom en fin och rutinerad ponny som man mer eller mindre bara behöver styra så sköter den resten.
Jag säger inte att hästryttare inte köper sig framgång genom fina hästar, men jag upplever det som om det är vanligare med riktiga "elitsatsningar" på ponnysidan. Själv skulle jag inte tacka nej till en jättefin häst som vann alla klasser åt mig, men jag skulle inte kunna låta bli att känna att det inte var riktigt rättvist att jag vann hela tiden då jag inte kämpat för det på samma sätt som de som inte hade samma förutsättningar och speciellt om jag visste att hästen lika gärna skulle kunna vinna klassen med en tolvåring på ryggen. För att försöka dölja liknande känslor för sig själv och andra är det väl inte så konstigt att stämningen på tävling försämras avsevärt? Och har man en så duktig häst ökar pressen på bra placeringar, vilket leder till en ökad missunnsamhet jämte andra.
