loveactually

Alla* ser fram emot att fylla 18. Få ta körkort, köpa vad man vill i princip, bli vuxen. Det är en stor milstolpe i mångas liv. För mig är det väl också så, men jag känner fortfarande inte den där enorma längtan som många av mina kompisar verkar ha eller ha haft. Många har taggat och längtat sen den dag de fyllde 17, men jag sitter fortfarande och känner det som om jag gärna skulle fortfara vara 17 några år till.

 

Det beror mest på att jag fortfarande inte känner mig klar som ponnyryttare egentligen. Jag känner (egentligen kände) mig klar på tävlingsbanorna med Chassen - vi tog oss så långt vi kunde tillsammans, men jag skulle gärna tävla mer på ponny. Som högst har jag hoppat LC+5 på ponny och ridigt två LB:er i dressyren, mer än så är det inte. Ibland har det gått bra, men väldigt ofta var Chassen inte alls på humör för att tävla och jag fick sällan till den där känslan när allt flyter på inne på banan och man kan komma ut i princip helt nöjd.

 

På sätt och vis ser jag mig fortfarande som en ponnyryttare, jag är inte för lång för att rida lite större ponnyer och jag trivs överlag mycket bättre med deras inställning. Om jag fick välja på att rida en okänd ponny och en okänd häst skulle ta ponnyn utan mycket eftertanke. Även om hästtävlingar är mycket trevligare och har bättre stämmning så känner jag mig fortfarande (fast jag har ju inte tävlat häst en säsong ens än, så det är ju inte så konstigt) mer hemma på en ponnytävling med olika stora ponnyer, mer familjer, hundar och tränare överallt. Midre koll och mer ta för sig själv - men på något sätt hör jag hemma där, även om jag "bara ridit LC:er och LD:er".

 

Asta är ett undantag. Egentligen skulle man kunna säga att jag är en ponny- och Asta-ryttare. Asta känns inte alls som en ponny att rida på något sätt, hon är stor, relativt lång och inte alls egensinnig, envis eller har något som helst sto- eller ponnyhumör. Jag känner mig trots det hemma på henne, det svider lite att skriva, men redan nu känns det mer rätt med Asta än det gjorde med Chassen. Jag trivs med att umgås mer och mer med alla andra som rider häst på stallet i och med att man rider i samma grupper på träningar och åker och tävlar tillsammans, och ska jag vara ärlig känns de flesta i betydligt större utsträckning som om de faktisk trivs med att umgås med mig än vad vissa av ponnyryttarna gör.

 

 

Trots min underbara häst, trevliga tävlingskompisar och allt detta kommer jag fortfarande inte att längta tills jag fyller 18 år på samma sätt som alla mina kompisar. För då tar det slut. Efter den femte oktober då jag blir myndig är det inte mycket ponnytävlingar kvar, och säsongen efter det får jag inte. Jag har ingen ponny att tävla, ingen som helst chans att komma något längre än vad jag och Chassen gjorde, inga föräldrar som har lust eller tid att köra mig på ponnytävlingar utöver tävlingarna med Asta. Ingenting. Ändå kommer det kännas fel att vara för gammal för ponny. Jag kommer inte att vara för gammal i sinnet, på ponny har jag bara precis börjat. Jag har fått tävlingsrutin och lärt mig rida på riktigt. Mentalt är jag nu redo att börja rida ordentligt på tävling, kunna satsa så de som tittar på nästan blir oroliga i en omhoppning och ha riktigt roligt medan jag gör det. Men jag får inte. Kan inte.

 

Med Asta kommer jag aldrig kunna rida samma galna omhoppningssvängar, jag kommer inte ha samvete att rida hur fult som helst för att tjäna någon sekund. När jag rider Asta känner jag att jag vill vara duktig, ge henne riktigt bra förutsättningar - men ändå satsa såklart. Jag kommer inte rida som en galning, för jag och Asta har all tid i värden, hon är bara sju år. Vi kommer nå våra framgångar och ha tid och förutsättningar för att bli så bra som vi kan bli, utan att stressa. Jag kommer sakna att jag aldrig fick känna den där stressen som många ponnyryttare har över att hinna komma upp i klasserna, kvala och så. Med Chassen hade jag aldrig den chansen, och med honom kände jag inte en längtan efter det heller. Men nu när jag på riktigt inser att jag missat chansen, då önskar jag att jag fått uppleva det. För det kommer aldrig tillbaka, oavsett hur många bra saker som det innebär att fylla arton år.