loveactually

 

Jag har tänker inte mycket på hur lyckligt lottad jag egentligen är. När vi köpte Chassen var jag så glad att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Jag är lycklig när jag är i stallet, när jag tävlar – ja var som helst tillsammans med Chassen eller Asta är mer eller mindre hemma för mig.

 

Igår satt jag och tänkte. Jag kom fram till att jag ska vara extremt tacksam för allt jag har. För att mina underbara föräldrar väljer att lägga all den tid, energi och pengar som det kostar varje månad att ha Asta. Allt det här gör de för att låta mig och Lina vara lyckliga. De tar av sina egna lediga helger för att köra oss på träningar, om vi inte hade Asta skulle vi ha råd med minst en utlandsresa för hela familjen per år. Om de inte skulle ha jourer eller behöva skjutsa oss ut till betet nu i sommar eller till stallet när det är trettio grader kallt på vintern skulle de ha tid att ha mer egen tid att göra vad de vill med. Men de väljer att offra allt det för våran lycka. För att låta oss ha Asta, en underbar individ som vi tack vare dem har fått utvecklats med.

 

Alla de här timmarna och kronorna som vi spenderar på Asta och min och Linas lycka varje år skulle vi kunna göra så mycket annat gott med. Vi skulle kunna jobba ideellt för Rädda Barnen och skänka mycket pengar till liknande organisationer. Vi skulle kunna förändra livet för många barn och vuxna i utsatta situationer. Jag ska inte sticka under stol med att jag skulle bli upprörd, arg, besviken och ledsen om mamma och pappa valde att sälja Asta till förmån för sådana saker. Men. Jag skulle inners inne förstå.

 

Vad är det som gör att min lycka, mina extra bekvämligheter och något som egentligen är så onödigt som en häst, ska gå före att någon annan ska få mat för dagen eller ett hus att bo i? Är mina tävlingar och träningar med Asta viktigare än att cancerforskningen ska fortskrida så familjer ska slippa slitas sönder så brutalt? Är det ens motiverat att jag ska få äga och ta hand om underbara Asta istället för att hela vår familj ska få en trevlig familjeresa till exempelvis Thailand varje år? Nej. Det är det inte. Men ändå fortsätter värden på det här sättet. Jag gör det också, jag skulle inte offra mitt liv med Asta för nästan någonting, även om det kostar så mycket både för mig, men framförallt för min omgivning.

 

Jag hoppas, nej lovar, att jag ska bli bättre på att visa min tacksamhet! För det liv jag lever skulle inte finnas om inte också alla uppoffringar som görs för det fanns. Och för mig personligen, är det värt varje sekund av det!