Varför är gränsen vid 148 cm så stor?
Jag har haft Asta i nästan tre månader nu, och hittills har jag hunnit vara iväg på två tävlingar. Jag vet inte om det är så att jag har lyckats hamna på två oerhört trevliga tävlingar, eller om det är så att hästtävlingar är betydligt trivsammare än ponnytävlingar? Innan vi köpte Asta hade vi en underbar D-ponny vid namn Chassen. När vi var och tävlade med honom kändes det lite som om alla bara skötte sitt hela tiden och knappt brydde sig om någon annan, ända tills det kom till resultaten - då blev det viktigt att prata och vara trevliga helt plötsligt! Jag kunde stå och berätta om hur det gått, men framförallt om hur det kändes och hur jag skulle förbättra mig. Men ofta kändes det som om det bara var resultatet som räknades, och inte sällan reagerade den jag pratade med på samma sätt oavsett om det gått bra eller dåligt. Gick det dåligt fick man höra det vanliga "Vad synd, men fortsätt kämpa bara" lite lagom engagerat, och gick det bra var det mer "Vad roligt..." och undertonen var ofta "Men du tävlar ju bara i LD eller LC, så det är inte en så stor framgång ändå."
På de hästtävlingar jag har varit hittills har jag upplevt stämningen som helt annorlunda. Folk tar mer hänsyn, är trevligare och hälsar även om man inte känner varandra i större utsträckning. Och skillnaderna om hur pratet på läktarna går har varit enorma! Nu har jag väl i och för sig mest stått och diskuterat ridkänsla efter en ritt mest med klubbkompisarna, men jag har aldrig kunnat stå och analysera en ritt så länge och på ett så trevligt sätt förut, om man inte räknar de i min familj. På hästtävlingar känns det också som om alla är mycket mer positiva för varandra, man blir glad för andras skull när de lyckas och man tar gärna emot tips både från höger och vänster om det skulle behövas.
Bilden har ingenting med texten att göra mer än att det är en tävlingsbild.
Varför ska det vara så stor skillnad? Det är fortfarande samma djur vi är intresserade av, vi har samma mål och strävar allesammans efter att samarbeta och kontrollera ett djur som väger mer än fyra gånger så mycket som oss på samma sätt. Förmodligen är den enklaste förklaringen, och den som flest använder, att på ponnytävlingar är medelåldern betydligt lägre än på hästtävlingar, och därför förändras stämningen. Men utifrån mina egna erfarenheter tror jag att det är lika mycket vissa föräldrars förtjänst, och framförallt kanske det faktum att, som jag bedömt det, många fler ponnyryttare har köpt sig framgång genom en fin och rutinerad ponny som man mer eller mindre bara behöver styra så sköter den resten.
Jag säger inte att hästryttare inte köper sig framgång genom fina hästar, men jag upplever det som om det är vanligare med riktiga "elitsatsningar" på ponnysidan. Själv skulle jag inte tacka nej till en jättefin häst som vann alla klasser åt mig, men jag skulle inte kunna låta bli att känna att det inte var riktigt rättvist att jag vann hela tiden då jag inte kämpat för det på samma sätt som de som inte hade samma förutsättningar och speciellt om jag visste att hästen lika gärna skulle kunna vinna klassen med en tolvåring på ryggen. För att försöka dölja liknande känslor för sig själv och andra är det väl inte så konstigt att stämningen på tävling försämras avsevärt? Och har man en så duktig häst ökar pressen på bra placeringar, vilket leder till en ökad missunnsamhet jämte andra.
På de hästtävlingar jag har varit hittills har jag upplevt stämningen som helt annorlunda. Folk tar mer hänsyn, är trevligare och hälsar även om man inte känner varandra i större utsträckning. Och skillnaderna om hur pratet på läktarna går har varit enorma! Nu har jag väl i och för sig mest stått och diskuterat ridkänsla efter en ritt mest med klubbkompisarna, men jag har aldrig kunnat stå och analysera en ritt så länge och på ett så trevligt sätt förut, om man inte räknar de i min familj. På hästtävlingar känns det också som om alla är mycket mer positiva för varandra, man blir glad för andras skull när de lyckas och man tar gärna emot tips både från höger och vänster om det skulle behövas.
Bilden har ingenting med texten att göra mer än att det är en tävlingsbild.
Varför ska det vara så stor skillnad? Det är fortfarande samma djur vi är intresserade av, vi har samma mål och strävar allesammans efter att samarbeta och kontrollera ett djur som väger mer än fyra gånger så mycket som oss på samma sätt. Förmodligen är den enklaste förklaringen, och den som flest använder, att på ponnytävlingar är medelåldern betydligt lägre än på hästtävlingar, och därför förändras stämningen. Men utifrån mina egna erfarenheter tror jag att det är lika mycket vissa föräldrars förtjänst, och framförallt kanske det faktum att, som jag bedömt det, många fler ponnyryttare har köpt sig framgång genom en fin och rutinerad ponny som man mer eller mindre bara behöver styra så sköter den resten.
Jag säger inte att hästryttare inte köper sig framgång genom fina hästar, men jag upplever det som om det är vanligare med riktiga "elitsatsningar" på ponnysidan. Själv skulle jag inte tacka nej till en jättefin häst som vann alla klasser åt mig, men jag skulle inte kunna låta bli att känna att det inte var riktigt rättvist att jag vann hela tiden då jag inte kämpat för det på samma sätt som de som inte hade samma förutsättningar och speciellt om jag visste att hästen lika gärna skulle kunna vinna klassen med en tolvåring på ryggen. För att försöka dölja liknande känslor för sig själv och andra är det väl inte så konstigt att stämningen på tävling försämras avsevärt? Och har man en så duktig häst ökar pressen på bra placeringar, vilket leder till en ökad missunnsamhet jämte andra.
Kommentarer
Trackback
