loveactually

Ett speciellt minne jag har tillsammans med Chassen, min gamla ponny, är när jag tog med honom till skolan. Vi skulle hålla ett tal om ett helt valfritt ämne på engelskan, och det skulle gärna handla om någonting vi tyckte om. Min engelskalärare nämnde när vi fick uppgiften ironiskt att hon varit med om att någon tog med sig en shetlandsponny och höll sitt tal om den. Sen satt jag där och kunde inte komma på vad jag skulle prata om, det är ju bara hästar jag är intresserad av. Efter många samtal fram och tillbaka blev det bestämt att jag kunde ta med mig Chassen, lasta av honom på bussparkeringen utanför skolan och hålla mitt tal där!

 

Så på lunchen innan vår engelskalektion den dagen jag skulle hålla talet kastade jag i mig maten och åkte iväg till stallet med mamma. Jag minns att Chassen var jättesur och inte alls hade lust att gå från hagen, han hade ju just påbörjat sin lunch. Och jag sprang omkring i hans leriga hage med mina skolskor och var jättearg och stressad.

Tillslut kom vi i alla fall iväg, och så höll jag mitt tal. Själv tyckte jag att det gick rätt dåligt, jag bara stod där och berättade om Chassen och om varför jag tyckte om honom och vad som jag tyckte var mindre bra med honom, och i slutet berättade jag vad lite olika saker heter på engelska - men min engelskalärare har i efterhand alltid pratat om "det fantastiska talet med din ponny", så jag antar att det gick bra ändå.

 

Jag har tyvärr ingen bild från den dagen, så det får bli en annan bild på Chassen.

 

Det jag vill förmedla till er som läser det här inlägget är att inget äventyr är omöjligt, stort som litet. Jag ville ta med min ponny till skolan och visa honom för min klass, så de fick träffa den individ som gjorde att jag knappt han umgås med dem utanför skolan, som fick mig att kliva upp tidiga helgmornar ofta och som gjorde att jag rätt ofta satt och panikpluggade precis innan proven eftersom jag haft ridlektion kvällen innan.

 

Bild: Maja Partapuoli